Jag stirrade ut genom fönstret på pendeltåget och såg min egen spegelbild fladdra förbi i det gråa morgonljuset. I flera år hade jag burit en osynlig rustning till jobbet varje dag i tron att framgång krävde en fullkomligt fläckfri fasad. Jag trodde att mitt värde låg i att alltid leverera snabba svar och aldrig visa ens en gnutta tvekan inför mina kollegor. Men inombords växte en gnagande känsla av tomhet och en djup trötthet över att ständigt behöva spela en professionell roll som låg långt ifrån min sanna natur. Den moderna arbetsplatsen handlar så ofta om mätbara prestationer och strama nyckeltal att vi fullkomligt glömmer bort de kännande individerna bakom skärmarna. Jag insåg plötsligt att om vi inte börjar prata med varandra på riktigt kommer vi till slut att kvävas under tyngden av våra egna orimliga krav. Längtan efter en arbetsmiljö där vi faktiskt vågar vara människor med alla våra inbyggda brister och rädslor blev till en brinnande övertygelse.
Rädslan för att inte duga
Det krävs en helt enorm mängd mental energi för att ständigt upprätthålla en fiktiv bild av sig själv som stark och oövervinnerlig. När vi lägger all vår kraft på att försvara våra positioner och desperat försöker dölja våra misstag stryps all form av äkta kreativitet och arbetsglädje. För att bryta detta destruktiva mönster måste man först och främst våga rikta strålkastaren inåt mot sina egna djupaste osäkerheter. Jag började leta efter ett sammanhang där jag kunde få syn på mina egna blinda fläckar och anmälde mig till en the human element kurs för att på allvar försöka förstå grunderna i vårt komplexa mänskliga beteende. Det var en omvälvande och ganska naken upplevelse att plötsligt sitta i ett rum och inse att de flesta av våra konflikter bottnar i helt grundläggande rädslor för att bli avvisade eller ignorerade. När man väl får upp ögonen för dessa underliggande försvarsmekanismer förändras hela spelplanen för hur man ser på samarbete.
Sann styrka ligger aldrig i att ha en perfekt putsad yta utan i modet att våga visa sig precis så sårbar som man faktiskt är.
Att bygga på äkta tillit
Insikterna från den där tiden förändrade i grunden hur jag ser på mina medmänniskor och mitt eget personliga ansvar i varje given situation. Jag slutade se besvärliga kollegor som omöjliga hinder och började istället fundera över vilka grundläggande behov som inte blev tillgodosedda hos just dem. Genom att omsätta den djupa förståelsen från min the human element kurs i praktiken började jag ställa helt andra typer av frågor i fikarummet och under våra schemalagda veckomöten. Vi slutade prata uteslutande om strama budgetar och nära förestående deadliner och började istället treva oss fram i samtal om hur vi faktiskt mådde inombords. Det var oerhört ovant och ganska stelt i början men ganska snart märktes en tydlig lättnad i hela arbetsgruppen. När chefen vågar erkänna att hon har fattat ett felaktigt beslut eller när en projektledare öppet berättar om sin inre stress skapas ett fantastiskt tillåtande klimat där andra också vågar sänka garden.
Den nakna sanningen
Att leda sig själv och försöka vägleda andra utifrån en plats av total ärlighet är inget man lär sig över en natt utan snarare ett livslångt och vackert åtagande. Det handlar om att ständigt välja mod framför bekvämlighet och att våga stanna kvar i rummet även när samtalen bränner till och blir riktigt obekväma. Idag känner jag en enorm tacksamhet över att jag vågade släppa taget om den där påhittade perfektionen och istället omfamna hela den röriga processen det innebär att vara människa. Arbetsglädjen som infinner sig när ett team slutar spela teater och börjar bygga sin gemenskap på äkta tillit är helt omöjlig att värdera i pengar. Det frigör en enorm och pulserande livskraft som spiller över på absolut allt vi tar oss för under våra arbetsdagar. När jag numera sätter mig på pendeltåget om morgnarna känner jag mig inte längre som en trött skådespelare på väg till en scen utan som mig själv i min allra sannaste och friaste form.